Okej, nu var det länge sedan jag faktiskt skrev något. Det har varit lite si och så med motivationen till det mesta här i livet (och det är det väl fortfarande egentligen, men vafan).
Anywhore. Här om dagen messade jag med kompisen, och vi messade ganska sent. Jag har ganska länge känt att jag känner något för honom, och självklart kom vi in på känslor. Han säger att han är rädd för att känna sådana känslor, men att han gör det ändå. Självklart blev jag ju lite varm i kroppen, för jag har fått signaler av honom som jag har tolkat att han känner något för med. Jag sa ju då att "jag känner igen det där" och menade på att jag är också rädd för att känna känslor. Var på han frågar "Vem är det då?:P" Jag försöker slingra mig undan lite snyggt och säger att det är en kompis jag känt ett tag, och frågar sen honom vem han har känslor för. Han såg ju direkt att jag slingrade mig så han försökte ju få det ur mig om vem det var innan han själv skulle svara. Men till slut så sade han vem det var. Och det var inte jag... Och det gjorde så ont att få veta! Det är en annan tjejkompis till honom som han har spenderat ganska mycket tid med sista veckorna. Och tydligen känner hon likadant. Bara att skriva detta här nu gör lite ont i hjärteroten...
Men i alla fall... Han fortsätter fråga mig om vem det är jag känner för. Jag kände att jag orkar inte höra hans "tjat" med, och jag pallade inte med att ljuga ihop en lögn. Så jag erkände att det är honom jag har känslor för... Jag sade också att jag kände mig som en idiot och att jag kommer antagligen inte vara så pratglad de kommande dagarna. Han blev som tur var inte avskräck, men han sa att han skulle sakna att prata med mig, och han verkade faktiskt mena det...
Vi fortsatte prata ett tag till och han verkar inte vilja springa åt andra hållet i alla fall. Vi pratar fortfarande som vi gjorde innan, och de sista dagarna har vi pratat mer än vanligt till och med.
Men just att veta att den man har känslor för inte känner samma. Det är ganska tungt.
Sen idag så ringde han, för han ville prata för han var frustrerad. Frustrerad över att tjejen knappt hade hört av sig hela veckan... Och det pratade han om med mig.. Det kändes sådär... Jag tycker väl att han borde ha fattat att jag egentligen inte vill att han pratar om det med mig, men han är ju ändå en av mina närmaste vänner, och jag ställer alltid upp för honom... Men jag kom på mig själv att le och hoppas på att det skulle avslutas mellan dem när han sa att han snart skiter i det... Jag kände mig så elak... Vi pratade en lång stund, och han uppskattade det. Han till och med sade att jag hade hjälpt honom att lugna ner sig och han sa "tack för att du finns"... Jag är så himla kluven.... Klart jag vill ställa upp för min vän, men orkar jag lyssna på hans kärleksproblem? Det är ju ändå honom jag har känslor för...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar